Jag vaknar tidigt idag, kl.6 Lägger Engla i plexiglasvagnen och så rullar vi in i badrummet. Jag duschar, klär på mig och sminkar mig i lugn o ro innan det är dags för lillskruttan att äta och bytas på. Sen går vi till matsalen och jag äter min frukost. Eter det kommer BM och säger att barnläkaren är där för att göra ”topp till tå” koll på Engla. Allt ser bra ut, hon har gått ner till 3240g. Dessvärre är hon lite gul och får inte så bra på bilichecken, så det måste vi hålla koll på.

Tillbaks på rummet så städar jag och packar ihop grejer. Jag mår fortfarande toppenbra! Kan röra mig obehindrat, men är ju självklart försiktig ändå. Man vill ju inte riskera nåt. Lägger mig på sängen och väntar på att Erik ska komma och hämta oss. När vi ligger där och väntar så kommer en sköterska och gör hörseltest på Engla. Hon hör perfekt!

Vid ett tiden blir vi utskrivna och får äntligen åka hem!

Väl hemma väntar Eriks föräldrar med tårta! Vi fikar och jag leker med Liam. Han är glad över att ha mamma hemma igen. På kvällen blir vi bjudna på middag hos Eriks föräldrar. Vi passar på att ta nya dubbelvagnen dit (är inte långt att gå, bara ca: 200m). Shit vad stor vagnen är *skratt* som en lastbil! Men både Liam och Engla verkar ju gilla den så…

Det va förlossningen och bb-dagarna det!

Jag känner mig så otroligt nöjd! Allt har gått låååååååångt över förväntan och jag är så himla lycklig och glad! Tänk att man är tvåbarnsmamma… låter ju helt overkligt… helt overkligt bra!!!!

Vi vaknade utvilade kl.08 Jag tänker att nu måste ju bedövningen släppt helt i kroppen och smärtan börjat komma, men inte det! Jag fattar ingenting. Efter snittet med Liam hade jag nåt fruuuuktansvärt ont! Då kunde jag inte resa mig en millimeter utan att först få en ketoganspruta!

BM kommer för att säga god morgon. Hon berättar att nattsköterskan skvallrat om att jag varit uppe och gått i natt. Det är nästan oförskämt piggt att klara det efter snitt! Man tackar!

Sen vill hon att jag ska bedöma min smärta på en skala från 1-10 där 1 är ingen alls och 10 är jättejätteont! Jag säger 1.5 BM skakar på huvudet, skrattar och säger att det är otroligt!

Jag får frukost och vid halv elva kommer Erik!

BM är där just då och håller på att ta bort min kateter. Det gör inte alls ont som jag befarat. Hon tar även bort op.bandaget och såret ser så himla fint ut. De har justerat snittet så att det är mycket snyggare än det gamla!

Sen får jag äntligen duscha. ÅÅÅÅhh, så skönt att få bli ren. Jag står upp i duschen, behöver inte ens använda duschpallen.

På besökstiden kommer Eriks föräldrar med Liam för att hälsa på. Vi får mer söta tjejgrejer i present och Liam får paket även den här gången.

Farmor och farfar beundrar sötisen! De tycker väl att det känns extra häftig med en tjej efter alla killar i släkten (Erik har 3 yngre bröder).

Idag är Liam lite mer intresserad av mig. Han ropar ”mamma”, springer fram till mig och ger en kram. Vi busar lite i korridoren och Eriks föräldrar kan inte fatta hur jag orkar vara uppe och gå. Liam e intresserad av lillasyster, och även sotis! Han drar i hennes små öron, slår henne i huvudet och nyper tag i lilla fossingen så den börjar blöda. Inte kul! Men han fattar väl inte riktigt hur han ska bete sig, allt är ju så nytt!

Efter att de åkt stannar Erik en stund till och hjälper mig lite.

Sen är jag och Engla själva resten av kvällen. Vi sitter ute i sällskapsrummet och tittar på ”Pokerfejs” och jag dricker varm choklad. Riktigt mysigt. Fortfarande ingen smärta alls i magen. Hoppas det fortsätter så här så vi kan åka hem imorrn!

Nu ligger jag på sjukhuset med min nya ögonsten bredvid mig. Erik gick just hem, han behövde åka och ta hand om Liam. Så nu e det bara jag och lilla Engla här!

Imorse så ringde mobilens alarm kl.05.00 Jag steg upp och duschade mig noga som jag blivit tillsagd. Vid 6-tiden va vi hemma hos min mamma och lämnade av Liam. Det var lite jobbigt för han grät som en stucken gris när vi åkte!

Kl.07.00 kom vi till Sös och fick ett rum att vänta i. På sängen låg kläder som vi skulle byta om till; gröna till Erik och vit bomullsrock med såååå sexiga strumpor till mig.

En BM + en student kom in och klämde och kände på min mage och lyssnade på bebbens hjärta. Jag fick 2st Alvedon. Sen va det bara att vänta. Jag och Erik säger inte så mycket till varandra. Vi sitter mest och funderar.

Prick kl.07.55 kommer BM och säger att nu e det dags! På darriga ben tar vi hissen ner till op.avdelningen Vi får de där nätmössorna att sätta på huvudet innan vi går in i salen. Där inne får vi sen hälsa på en massa trevliga människor som ska ta hand om mig närmsta timmen. Jag sätter mig på britsen och får en varm filt över benen och en kudde i knät att vila armarna på.

En anestesiläkare sätter kanylgrej i min hand för dropp. På bröstet sätts en massa elektroder, i näsan får jag syrgas, runt armen en blodtrycksmanchett och så en pulsmätare på ena fingret.

Sen kommer narkosläkaren med sin assistent. Hon ber mig sätta mig så kutryggigt som det bara går och så klämmer hon på min rygg för att bedöma vart som är bäst att lägga bedövningen. Sen tvättas ryggen och jag får lokalbedövning. Efter det lägger de den riktiga bedövningen. Det är en skum känsla, som att de typ gräver mig i ryggmärgen eller nåt… Efter en liten stund blir rumpan och benen varma och tunga. Jag får hjälp att lägga mig på britsen som sen tippas lite åt vänster. BM sätter kateter på mig, och det känns inte alls. Sen spänns ett stort grönt skynke upp nedanför bröstet på mig. Så jag ska slippa se när de gräver i min mage….

Läkaren kollar att bedövningen tagit genom att dra en kall, blöt bommullstuss fram, och tillbaks som jag inte ska känna. Tillslut nyper hon mig ganska hårt med en vass pincett, jag känner ingenting och då kan operationen börja…

Narkosläkaren och lite andra människor står vid min huvudända och pratar om ditten och datten. De förklarar hela tiden vad som händer och sker och jag känner mig fullkomligt trygg!!!

Jag minns förra snittet som en ganska läskig upplevelse och lite hårdhänt, men inte den här. Visst jag känner hur doktorn klipper och skär i magen (utan att det gör ont förståss, väldigt skum känsla…) men det är inte så obehagligt. Rätt som det är hörs ett sluuuurp, det rycker till lite och det känns som att någon punkterat min mage, Bebisskrik hörs, HON är ute!!!!! Vilken lycka, tårarna börjar rinna på mig bara jag hör henne! Kl.08.40 kom Engla till världen!

”Bebisen har massa mörkt hår” säger narkosläkaren. Jag blir nyfiken och de kommer runt skynket med världens sötaste lilla tjej.

Medan doktorn syr ihop mig så mäts och vägs lilla Engla bredvid mig så jag kan se på. 3460g och 50 cm lång är hon. Och full poäng på apgarskalan fick hon med en gång. Det är inte alltför vanligt sa läkaren. Engla, min lilla 10-poängare!!!

Erik fotar och filmar hela tiden som en galning. Jag har sagt till honom innan att det är liksom hans case, jag sköter förlossningen bara han dokumenterar rubbet!

När de har undersökt klart Engla så får hon äntligen komma och ligga på mitt bröst! Åååhhh, e så mysigt, obeskrivlig känsla att hålla i sitt barn för första gången!

När allt e klart så blir jag uppskjutsad till uppvaket. Där måste jag ligga tills bedövningen har släppt.

Nu får Engla äntligen chans att amma. Hon slukar min tutte och snuttar för full hals *skratt*.

Lite titt som tätt tas mitt blodtryck och Bm klämmer på livmodern för att se så den dragit ihop sig. Efter en timme ungefär kan jag röra benen ordentligt och då får vi äntligen rulla upp till BB. Vi får sal1 på avdelning 73. Eftersom Erik ska hem till Liam så får jag dela rum med en annan mamma. Men va helt ok, man fick varsin hörna av rummet och emellan va det vikväggar så man låg lite avskiljt.

Jag och Erik beundrar vår nya familjemedlem och är sååå lyckliga. Nu finns äntligen tid att skicka SMS och ringa telefonsamtal för att berätta att allt gått så bra så!

Kl.14 är det besökstid och då kan min otåliga mamma, pappa, syster, bror och Liam inte hålla sig längre, de bara måste få träffa Engla. Eftersom jag känner mig pigg så är det okej. De har med sig en massa fina presenter till Engla. Även Liam får två paket så han inte ska bli allt för avis. Liam är förresten lite i chocktillstånd verkar det som. Han är avvaktande mot mig *snyft* och vill inte ens komma fram och ge mig en kram. Lillasyster klappar han först fint på huvudet men sen kan han inte hålla sig utan slår till henne lite också…

Sen åker alla hem och lämnar mig ensam kvar med lilla Engla.

Vid 18-tiden kommer en jättegullig ung Bm och frågar om jag är redo att ställa mig upp samt byta binda. Det vill jag gärna. Och gud så skönt det är att få sträcka på benen. Det gör inte det allra minsta ont i såret.

Jag får även en dosett med smärtstillande, Alvedon och voltaren, som jag ska ta var sjätte timme.

Natten går jättebra. Engla ligger bredvid mig i sängen och vi har så mysigt! Jag ammar liggandes och det funkar kanon. Jag känner att jag måste byta binda så jag reser mig upp och traskar ut till badrummet och gör det. Jag känner fortfarande noll smärta i såret. Helt mysko! Kl.02 kommer nattsköterskan och ska påminna mig att ta tabletterna. Jag berättar att jag varit uppe och gått. Hon säger att det är otroligt efter en sån stor operation!

7 november 2005, dagen D! Den lyckligaste och bästa dagen i mitt 23 åriga liv!!!!!!!!!!

Eftersom jag var extremt förlossningsrädd under hela graviditeten fick jag tid till specialist gyn för samtal. Jag fick träffa en doktor som försökte utreda varför jag var så rädd och vad det va jag va rädd för. O eftersom jag e rädd för precis allt; spricka, ligga med värkar i 30 timmar, att barnet ska få syrebrist, att jag ska dö, ALLT!!!!
Doktorn bedömde att min rädsla förmodligen skulle blockera mig vid vaginal förlossning så därför beviljade hon mig snitt!!! En vecka innan BF fick jag tid.....

vi steg upp tidigt på morgonen måndagen den 7/11. jag duschade nooooga o vi tog några sista kort på tjockismagen. Sen åkte vi iväg för att va på sjukhuset kl.07.20 väl där fick vi ett rum att vänta i till operationen. Det låg operationskläder till mig o Erik på sängen som vi bytte om till. Sen va det bara att vänta. Va så nervös. försökte läsa lite föräldratidningar som låg bredvid sängen, men gick inte o koncentrera sig. sköterskan kom in o gav mig några värktabletter i förebyggande syfte. o så kom hon in med plexiglasvagnen bäddad o redo för bebisen....nu började detta kännas verkligt! jag o Erik satt o stirrade på Bebbens lilla säng tills klockan blev
09.30 då kom barnmorskan in o sa att nu va det dags!
vi fick gå genom långa korridorer o ta hissen ner till op. avd. mina ben va som gelé!

när vi kom till op. fick vi snygga mössor att sätta på huvudet. jag fick sätta mig på en smal brits mitt i rummet. en massa folk presenterade sig. det va allt fån barnmorskor, biträden, anestesiläkare, kirurg, praktikant... nästa 10 personer skulle ta hand om mig närmaste timmen.
jag fick dropp i handleden, o den gjorde jävligt ont att få, man har ju så tunn hud där. de satte på ekg, o mätte blodtrycket varje minut under hela operationen. sen fick jag sätta mig i en obekväm ställning för att narkosläkaren skulle kunna lägga ryggbedövningen. hade oroat mig lite för att det skulle göra ont, men den gjorde inte särskilt ont, det stack o spände lite bara.
efter några sekunder va det som när man sätter på värmen i sätet på bilen. rumpan blev varm, o det spred sig ner till benen. jag fick hjälp att lägga mig. benen va som två tunga klumpar.
sen tvättade de magen o kollade hela tiden hur långt bedövningen tagit. Det gjorde de genom att ta en kall, blöt bomullstuss o dra över magen upp mot bröstet. Jag skulle säga till när jag inte kände kylan.
o så spände de upp ett stort grönt skynke id mitt bröst så att jag o Erik inte skulle kunna se vad som hände. och så satte de igång… det va riktigt obehagligt vill jag lova! Jag kände liksom hur kirurgen bökade omkring o klippte o skar i magen, men det gjorde inte ont, men det va en obehaglig känsla! det gick runt i hela magen o revbenen knakade. Jag mådde illa av den behandlingen. Det hördes ett slurpande ljud när de sög ur fostervattnet o rätt som de va hördes barnskrik. Kl. 10.06 föddes världens bästa bebis! De kom runt o visade oss den sötaste blåa lilla bebis jag nånsin sätt. han fick ligga i min famn en stund innan det va dags för mätning o vägning. det gjorde de precis bredvid mig så jag kunde se. Erik filmade o fotade hela tiden. Liam vägde 3370g o va 49 cm lång.
jag fick en oxytocinspruta som skulle dra ihop livmodern. den va otäck, jag fick hjärtklappning o kunde inte andas. o så började jag må riktigt illa. Jag fick mer syrgas o så la de Liam på mitt bröst igen o vi låg o myste där tills buken va ihopsydd. då rullades vi till uppvaket. där låg vi i 2 timmar o bara njöt av att titta på vår lilla son. O så ringde o sms: ade vi nära o kära för att berätta om underverket. här ammade jag honom för första gången. han fick rätt tag med än gång , det lilla matvraket!


vi ett familjerum på bb. Där fick vi den obligatoriska brickan med cider o mackor, och det va verkligen de godaste mackor jag nånsin ätit!
Vi stannade i 3 nätter innan vi fick åka hem. Första natten va hemsk. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så orolig. Liam sov i min famn o jag vaknade var 5: e minut för att kolla om han andades. Natten kändes oändlig. På morgonen kom en sköterska och tog bort katetern o hjälpte mig till duschen. Gud så skönt det va att få duscha av sig. Efter duschen tog de bort bandaget från op. Såret. Det såg jättefint ut! Lite blåslaget o så, men annars ok J
smärtan var annars inte sååå farlig som jag befarade. på sjukhuset fick man bra smärtlindring. men dagen då vi åkte hem hade jag så ont i såret att jag grät vid varje steg jag tog. men det blev bättre för var dag som gick. Efter en vecka kunde jag va uppe o gå ca: 15 min innan jag fick ont. o ärret e jättefint. de har sytt med tråd från insidan så man behövde inte ta några stygn. Så, snittet va verkligen inte alls så farligt som jag föreställt mig. Det va det bästa jag gjort i hela mitt liv, för jag fick ju den finaste belöningen man kan önska sig; min älskade lilla LIAM.