7 november 2005, dagen D! Den lyckligaste och bästa dagen i mitt 23 åriga liv!!!!!!!!!!

Eftersom jag var extremt förlossningsrädd under hela graviditeten fick jag tid till specialist gyn för samtal. Jag fick träffa en doktor som försökte utreda varför jag var så rädd och vad det va jag va rädd för. O eftersom jag e rädd för precis allt; spricka, ligga med värkar i 30 timmar, att barnet ska få syrebrist, att jag ska dö, ALLT!!!!
Doktorn bedömde att min rädsla förmodligen skulle blockera mig vid vaginal förlossning så därför beviljade hon mig snitt!!! En vecka innan BF fick jag tid.....

vi steg upp tidigt på morgonen måndagen den 7/11. jag duschade nooooga o vi tog några sista kort på tjockismagen. Sen åkte vi iväg för att va på sjukhuset kl.07.20 väl där fick vi ett rum att vänta i till operationen. Det låg operationskläder till mig o Erik på sängen som vi bytte om till. Sen va det bara att vänta. Va så nervös. försökte läsa lite föräldratidningar som låg bredvid sängen, men gick inte o koncentrera sig. sköterskan kom in o gav mig några värktabletter i förebyggande syfte. o så kom hon in med plexiglasvagnen bäddad o redo för bebisen....nu började detta kännas verkligt! jag o Erik satt o stirrade på Bebbens lilla säng tills klockan blev
09.30 då kom barnmorskan in o sa att nu va det dags!
vi fick gå genom långa korridorer o ta hissen ner till op. avd. mina ben va som gelé!

när vi kom till op. fick vi snygga mössor att sätta på huvudet. jag fick sätta mig på en smal brits mitt i rummet. en massa folk presenterade sig. det va allt fån barnmorskor, biträden, anestesiläkare, kirurg, praktikant... nästa 10 personer skulle ta hand om mig närmaste timmen.
jag fick dropp i handleden, o den gjorde jävligt ont att få, man har ju så tunn hud där. de satte på ekg, o mätte blodtrycket varje minut under hela operationen. sen fick jag sätta mig i en obekväm ställning för att narkosläkaren skulle kunna lägga ryggbedövningen. hade oroat mig lite för att det skulle göra ont, men den gjorde inte särskilt ont, det stack o spände lite bara.
efter några sekunder va det som när man sätter på värmen i sätet på bilen. rumpan blev varm, o det spred sig ner till benen. jag fick hjälp att lägga mig. benen va som två tunga klumpar.
sen tvättade de magen o kollade hela tiden hur långt bedövningen tagit. Det gjorde de genom att ta en kall, blöt bomullstuss o dra över magen upp mot bröstet. Jag skulle säga till när jag inte kände kylan.
o så spände de upp ett stort grönt skynke id mitt bröst så att jag o Erik inte skulle kunna se vad som hände. och så satte de igång… det va riktigt obehagligt vill jag lova! Jag kände liksom hur kirurgen bökade omkring o klippte o skar i magen, men det gjorde inte ont, men det va en obehaglig känsla! det gick runt i hela magen o revbenen knakade. Jag mådde illa av den behandlingen. Det hördes ett slurpande ljud när de sög ur fostervattnet o rätt som de va hördes barnskrik. Kl. 10.06 föddes världens bästa bebis! De kom runt o visade oss den sötaste blåa lilla bebis jag nånsin sätt. han fick ligga i min famn en stund innan det va dags för mätning o vägning. det gjorde de precis bredvid mig så jag kunde se. Erik filmade o fotade hela tiden. Liam vägde 3370g o va 49 cm lång.
jag fick en oxytocinspruta som skulle dra ihop livmodern. den va otäck, jag fick hjärtklappning o kunde inte andas. o så började jag må riktigt illa. Jag fick mer syrgas o så la de Liam på mitt bröst igen o vi låg o myste där tills buken va ihopsydd. då rullades vi till uppvaket. där låg vi i 2 timmar o bara njöt av att titta på vår lilla son. O så ringde o sms: ade vi nära o kära för att berätta om underverket. här ammade jag honom för första gången. han fick rätt tag med än gång , det lilla matvraket!


vi ett familjerum på bb. Där fick vi den obligatoriska brickan med cider o mackor, och det va verkligen de godaste mackor jag nånsin ätit!
Vi stannade i 3 nätter innan vi fick åka hem. Första natten va hemsk. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så orolig. Liam sov i min famn o jag vaknade var 5: e minut för att kolla om han andades. Natten kändes oändlig. På morgonen kom en sköterska och tog bort katetern o hjälpte mig till duschen. Gud så skönt det va att få duscha av sig. Efter duschen tog de bort bandaget från op. Såret. Det såg jättefint ut! Lite blåslaget o så, men annars ok J
smärtan var annars inte sååå farlig som jag befarade. på sjukhuset fick man bra smärtlindring. men dagen då vi åkte hem hade jag så ont i såret att jag grät vid varje steg jag tog. men det blev bättre för var dag som gick. Efter en vecka kunde jag va uppe o gå ca: 15 min innan jag fick ont. o ärret e jättefint. de har sytt med tråd från insidan så man behövde inte ta några stygn. Så, snittet va verkligen inte alls så farligt som jag föreställt mig. Det va det bästa jag gjort i hela mitt liv, för jag fick ju den finaste belöningen man kan önska sig; min älskade lilla LIAM.